Alpin Klatring: Vintertur på Store Blåskredtind

Dato: 4.1.15
Tur: Store Blåskredtind

Vinterbestigning av en av de mer spennende toppene her i Troms.
Det er visstnok tradisjon i Tromsø Klatreklubb å ta en tur opp på denne rundt nyttår. Så ikke spor etter noen.
Eksepsjonelt gode forhold gjorde at det gikk greit opp og ned uten tau.

Gjesterapport fra Stephanie som var med på tur.

Travers over rennene

Då har jag fått äran att skriva om turen vi hade nu i söndags till Blåskredtind på Kvalöya.
Det hela började i lördags när Signar kom hem till oss på en liten fika.
Han och Eivind började prata om vart turen skulle gå på söndagen, och Blåskredtind blev efteråt utpekt som turmål.
Dom frågade mig om jag skulle följa med och svaret blev, efter lite tänkning; ja

Efter all julmat och kanelbullar så kändes det ganska rätt att bege sig ut på tur, plus att dem sa att det skulle vara en ”lätt” tur.

Söndagen kom och kl 08.30 satte vi kursen mot Kvalöya.
Tung start, mörkt och kallt, men det gick fort över när vi började gå.
Det var en ok anmarsj in till fjället och jag försökte mitt bästa att hålla tempot.

Jag gick ju trots allt med crème de la crème i följe Signar. (Stackars mig)
Vi nådde efteråt ryggen och kunde traversera bort mot huvudtoppen. Vi kryssade därefter några bratta snöränner och jag fick mig en prövning både fysisk och psykisk.
Signar hade mig i tau nästan hela vägen, vilket kändes lite tryggare.

När vi väl kom fram till klättrepartiet så var jag ganska sliten efter all upp&ned-gåing i snörännerna, men tänkte att det var nu eller aldrig.
Signar gick den taulängden utan säkring, men han satte upp en stamplats åt mig. Han sa att rutan var enklare än 4+ (som det är sagt att den ska vara) men den risken ville jag inte ta, rädd och full av adrenalin så manade jag mig till min tur.

Grabbarna hade ju varit ganska självsäkra och gick det där snö/is partiet galant.
Det var väldigt häftigt att känna på naturen och faktisk klättra upp en fjällsida full av is.
Jag kom mig upp och vi firade på toppen. Nu var jag ganska sliten och sulten - det blir gott att komma sig hem, tänkte jag.

Turen ner från toppen gick väldigt fint och nu var det bara att ta på sig skiderna och glida ner till bilen. Inte riktigt så enkelt då detta var min första skitur på väldigt, väldigt länge. Jag börjar ju självklart med att rulla ned från fjället. Sista tidens mildväder hade skapat en glatt isskara under det färska pudret, så då jag droppade in i flanken med ett fall, fick jag en solid glid ner som ”aldrig tog slut”

Efter lite frustration och mycket mjölksyra i mina lår kom vi oss ned till bilen, och resan gick hem till oss där middagen skulle serveras.

Härlig dag i ett vackert fjäll!